69-åriga Marianne Laurmaa fick sin diagnos för benskörhet för tio år sedan. Hennes vardag är svårare, men motion, regelbundna sprutor och aktivitet har gjort hennes liv betydligt bättre.
Marianne upptäckte sin benskörhet när hon hade brutit handleden tre gånger. Hon är pensionerad idag och jobbade tidigare på flygplats där hon stressade mycket och bar runt på tunga väskor.
– När jag bröt handleden sista gången var det en läkare som tog tester och konstaterade att jag led av benskörhet. Därefter började min behandling.
Det var jobbigt, men skönt att äntligen få en diagnos, säger Marianne. Hon kunde plötsligt få kotförskjutningar och diskbråck hur lätt som helst, så det var en befrielse.
– Jag fick förståelse för min sjukdom. Den är ju osynlig och du kan gå flera år utan att veta om att du har benskörhet.
Sjukdomen påverkar Mariannes vardag mycket, men sedan hon började med sprutor en gång i halvåret så har det blivit betydligt bättre.
– Jag har ont och smärta, men motion och att ta mig ut så mycket som möjligt funkar bra i dagsläget. Jag går ut mycket i naturen med min hund och då blir det ju ett måste att röra på mig.
Egen träning
När det kommer till motion så använder Marianne gångstavar och hittar på sin egen träning för att stärka skelettet.
– Skelettet måste rädda sig själv, kan man säga. Jag brukar gå ut och stampa i marken för att stärka benen. Det är också viktigt att äta rätt och få i sig mycket kalcium och d-vitaminer.
– Min förhoppning är såklart att jag kan leva så bra som möjligt med sjukdomen. Det är olika för alla, men jag kan inte nog påminna om att du måste gå ut och samtidigt se till och vila mycket.
“Viktigt att inte låta smärtan ta över”
Den sociala biten är också en viktig del i Mariannes liv.
– Det har varit ett konstigt år, men vi är ett hundgäng som ofta träffas på kvällarna. Vissa har fruktansvärt ont och kan inte göra så mycket, men jag måste intala mig själv att försöka vara positiv. Jag är säker på att åtminstone jag kommer vinna på det i längden.
